I drew a line, I drew a line for you.

2009-07-16 @ 15:53:28
Göteborg är mina drömmars stad.
Med 99,9% säkerhet kan jag lova att det är i denna stad ni kommer hitta mig efter gymnasiet. Jag älskar allt!
Alla gator, alla caféer, alla grymma affärer som inte existerar i umeå, folket, spårvagnarna och ja, allt helt enkelt!
Efter några dagar känner jag mig nästa som hemma, inte en outsider som sitter och är nervös på spårvagnen och inte vet vart hon riktigt ska. Jag kan det nu, storstadslivet... i alla fall någorlunda, hehe.

Ikväll kommer jag äntligen få träffa min bästaste bäste vän, N! Har saknat henne så mycket och nu äntligen kommer hon tillbaka frånTyskland. Får väl se vart kvällen leder oss.
Jag får ju inte glömma min bästaste bäste vän A heller. Hon har spelat nu under Gothia och en god vän som jag är stod jag på sidan av planen och håll tummarna idag. Men det behövdes tydligen fler en två tummar...

Har käkat alla världens maträtter den här veckan känns det som! Thailändskt, indiskt, grekiskt, svenskt och svenskt. Kommer rulla härifrån sen när jag ska hem. Men det gör inte så mycket.

Jag har faktiskt tagit lite bilder med digitalkameran som jag vill dela med mig men jag har ju ingen sladd.. så det gör det hela lite knepigare. Ni får vänta tre dagar till helt enkelt. Tills dess kan ni få en fin googlad bild på mina drömmars stad istället (nu måste jag bara hitta en också...).


Finfina Haga, gatorna påminner lite om Paris.

Göteborg Avenyn 5 Poseidon by eddiemcfish.

Avenyn.


Linje 3, fram och tillbaka varje dag.


Have a wonderful life.
Pegah Zarassi.

P.S. I Love you

2009-07-15 @ 01:22:35
För någon timme sen satt jag och tittade på en film som jag hade fått höra väldigt gott om, P.S. I Love you.
Att jag fortfarande sitter och tänker på den och nästan blir gråtfärdig säger rätt mycket om hur bra den var.
Den var underbar i den omfattningen att man fick gråta, skratta, gråta och gråta igen. Det var om kärlek på en nivå som inte gjorde det sliskigt utan verkligen vackert. Det var annorlunda på något sätt.
Och såklart börjar man deppa... om man är singel alltså. Varför plågar man sig själv med att sitta och titta på alla dessa kärleksfilmer när man vet att när man sitter och gråter över allt det fina och sorgliga så är det inte bara till filmen. Någonstans där smyger man in tårar som kommer ifrån en själv, tanken på att man är så ensam fast man har så många omkring sig.
Tankar som, varför inte jag? vad gör jag fel? finns det någon för mig? är jag någon för nån annan?, smyger sig in och stör när man bara vill njuta av en film som berör.
Men i slutändan känns det bra när kusinen kramar om en och bara är där.
Och vet du vad? Jag är ändå inte kär.




Have a wonderful life.
Pegah Zarassi.

trapped inside a bubble.

2009-07-13 @ 18:22:00
ÄVEN OM DU INTE ORKAR, LÄS OCH FÖRSÖK FÖRSTÅ.
Jag som hade tänkt sluta skriva, men nu gör jag det ändå. Jag bara måste känns det som. Den som läser kanske inte kommer förstå nått av det jag skriver men jag måste få försöka berätta ändå.

Just nu sitter jag i min kusins lägenhet en bit utanför centrala Göteborg. Det är hur skönt som helst, jag har hela lägenheten för mig själv nu ett tag. Nyss var det inte lika ensamt här inne, det var en farmor,faster och pappa på besök. Inte släktingar till mig men ändå. Första intrycket säger man är en enkelbiljett till att bli dömd på gott och ont. Vid första anblicken verkade farmorn vara en virrpanna som man inte kunde ha ett samtal med utan att rynka på ögonbrynen. Fastern verkade vara en ensam varg som inte riktigt verkade vilja vara där men följde med sin hjälpbehövande mamma och pappan hade jag redan fått höra en varning om. Så det blev inget dömande genom ett ögonkast från topp till tå. Jag dömde efter information, fakta.
Någon som hört om manodepression? vad tänker man då? Ensam, konstig, läskig, självmordsbenägen, hålla på avstånd... eller?
Även fast vissa säger "Jag dömer inte människor, alla är olika, blablabla..." så gör alla det till en viss grad. Jag blev nyfiken men samtidigt orolig. Hur ska man betee sig i en manodepressiv människas sällskap? Min hjärna hade ingen större vetskap av sjukdomen så jag tänkte på alla fördomar jag kände till, andra hands information och trodde på dem.
Hade jag träffat den här pappan på stan var som helst hade jag tittat konstigt, kanske fnissat lite tyst tillsammans med en kompis för att den här personen inte betedde sig som alla andra. Så som man ska vara enligt (jag vet inte vems) etikettbok.

Hur som haver, pappan kom och första intrycket träffade nog mitt i prick så som jag hade tänkt mig. Han var dömd.
Vi satt alla kring min kusins köksbord och fikade. Jag försökte att inte titta så mycket, man ska ju inte stirra har man fått höra sen man var liten. Först sa jag inte så mycket, även fast jag vill vara social, vara framåt och rolig har jag problem med att våga. Jag vill ju inte skämma ut mig inför nytt folk liksom men man vill inte vara för stel heller.
Samtalet kom igång medan vi mumsade på det vi hade bakat och hoppades på att det skulle tas emot. Jag började inse hur människor kan vara idioter, ha idioter till hjärnor. Farmorn som jag dömt, hade jag ingen rätt till att döma som jag gjort från början. Hon var världens sötaste och omtänksamma. Inte är det hennes fel att hon har fått sämre hörsel, syn och seghet som ålder drar med sig. Så kommer ju jag och du också bli en dag vare sig vi vill det eller inte och inte vill jag bli dömd då. Fastern berättade sin kärlekshistoria. Det var så fint alltihopa och hjärtkrossande på sina ställen. En person som inte vill vara där skulle aldrig berätta sitt livs historia för en främmande tjej, som jag var.
Och så pappan. Han flikade in små kommentarer var stans medan vi pratade och vilka kommentarer det var! Så betydelsefulla och fina små fraser som jag aldrig hade kunnat tro att en manodepressiv man i 50-årsåldern var kapabel till. Borde inte han bara sitta där och vara självmordsbenägen? Jag hade fått höra innan han kom att han sällan gick ut, att det var svårt för honom. Att han varje dag får kämpa för att orka med och försöka må bättre. Kämpa för att orka vara vid liv. När det drog sig mot slutet tittade han upp på min kusin med ett leénde och sa "Jag mår bra över att vara här. Jag vill gärna komma hit igen. Det är en fröjd att få höra dig berätta om saker".
Det var så fint alltihop. Tänk vad lite det kan behövas för att hjälpa en person att må bättre. Utan att döma bara ta personer för den dom är och vara sig själv tillbaka.

När det var dags för farmorn, fastern och pappan att gå så öppnade han sig inför oss och berättade något han varit så stolt över ett tag, det märktes.
Han pratade till fastern "Jag har slutat med sömnpillrerna. Jag sover utan dom nu." Det sken om honom.
Hon ville inte visa all sin glädje på en gång men jag brast ut i ett leénde direkt. "Jag sover lika gott utan dom så jag tar dom inte längre" sa han till oss alla.
Jag kan inte riktigt säga varför men nånting hos honom gjorde att jag ville veta mer om vad han gick igenom även fast vissa saker säkert skulle vara tuffa att höra eller närmast skrämmande. Jag ville så gärna hjälpa honom på något sätt. Och det slog mig, jag hjälper honom bara genom att stå och lé, genom att vara social omkring honom mår han bättre.
Hans söner hade tappat hoppet, en av dom slutat kontakta men under en förmiddag hos min kusin kanske jag, en främmande människa hade hjälpt honom ett pytte steg på vägen, tillsammans med dom andra.
När dem tre människorna lämnade lägenheten och vi stod och sa hejdå ute i solen så var det, för mig, tre helt nya människor som lämnade oss än som hade kommit två timmar innan.
Men det var inte dem tre individerna som hade förändrat på sig, det var jag.
Jag hade vågat öppna mig för något nytt och vad fick jag ut av det? Kunskap, i massor.



Have a wonderful life
and make other peoples lifes wonderful aswell.
Pegah Zarassi.