Vill ha en idiot lägg din hand i min

2015-08-10 @ 12:17:00
Detta skrev jag ner för några veckor sen, man får läsa om man orkar.
 
Idag hade jag ett sånt där filmiskt ögonblick då jag satt och tittade ut genom fönstret på regnet som öste ner.
Jag tänkte på tillbaka på alla stunder jag varit med om de senaste 2 åren, tänkte på alla människor jag träffat, hur mycket rikare på upplevelser jag är tack vare dessa människor och jag tänkte på de gånger som hjärtat klappat fortare och dem gånger jag velat slita det ur mitt bröst.
Och sedan fastnade jag vid ett ögonblick, det där ögonblicket som gått mig förbi, men som nu letade sig fram i minnet och inte förrän nu slog det mig vilken fin kväll just den kvällen faktiskt var.
Jag ska berätta. 
 
Det hela handlar om en pojke med mörkt ruffsigt hår och bruna ögon. En pojke som faktiskt tog med mig på min allra första date. Vi möttes upp på bildmuseet nere vid älven och vandrade sakta genom alla våningar med vitbeklädda väggar som bar upp all möjlig konst. Efteråt tog vi en kaffe ihop och bara pratade. Det var första gången vi umgicks på tu man hand och den gången insåg jag inte att det var en date förrän efteråt när jag skulle berätta om det för mina vänner.
 
Men nu svävar jag ut, det var inte den gången jag skulle berätta om. Kvällen jag tänker på var några veckor senare då jag råkade komma över två biljetter till Umeå Open och spontant frågade om han ville gå, jag visste att han velat gå men att kassan ekat tom så det kändes rätt. Och följa med ville han ju. 
Vi träffades hos mig och åt makaroner och drack vin ur petflaskor tills det blev dags att, något lättare om foten, ta bussen till Folkets hus. När vi hoppat av på Vasaplan kände vi oss inte helt redo så vi tog varsin cigg och delade på det sista ur petflaskan och kände oss som 14 år. Men det gjorde ingenting för det kändes precis så, som att hoppa tillbaka till högstadiet när Umeå Open var årets händelse och jag och min egenstickade mössa, bandtisha och extrema snelugg skulle stå längst fram och sjunga med i allt.
 
Ingen av oss visste någon annan som skulle på festivalen, så det var jag, han och musiken hela kvällen. Vi drack öl efter öl, vi lyssnade på det vi kände för och när vi stod längst fram på NONONO höll han om mig och kysste mig där tröjan glidit ner lite, precis där axeln går över till hals. Och jag tänkte att det var fint och att jag blev varm i maggropen men fortsatte titta upp mot scenen och sjunga med i låtarna för jag vågade inte vända mig om. 
 
När det inte fanns något att lyssna på längre och ölpengarna var slut så hämtade vi ut våra jackor och lämnade dem varma och svettiga lokalerna för att bege oss ut i den kyliga aprilkvällen. Istället för att ta bussen så började vi vandra. Vi gick från stan uppför svingen, genom sjukhusområdet förbi Villan och när vi kom fram till bron som går mellan Sofiehem och Ålidhem så stannade vi och han tände en cigg där han stod under gatulyktan. Jag har en bild på just det ögonblicket.
Vi började prata Håkan Hellström och jag som alltid lyssnat mycket på musik och spelat låtar om och om igen kan ändå aldrig texterna. Jag är en melodins flicka. Men han började sjunga och jag sjöng med och när vi började gå över bron så tog han min hand och vi sjöng tillsammans den bit av text som han lärt mig:

"Änglarna har åkt på pisk
Gårdarna är grönsvarta
Och i Azalea kan man inte undgå att bli kär
Där går en som svär att allt du gör är gott
Mhm, ja, jag är din
Om du vill ha en idiot lägg din hand i min
Mhm, lägg din hand i min"

Och den kvällen ville han följa med mig hem, även fast han visste att jag hade röda veckan och att det inget mer skulle bli än att sova ihop. Så det var precis vad vi gjorde, gick hela vägen hem till mig och sov ihop.
 
Det blev aldrig något av oss, han och jag, i slutändan. Känslorna fanns inte där även fast det kändes så bra. Det där med kärlek, en kemisk reaktion utan logik och reson. Den väljer helt på egen hand och här får vi människor gå omkring och bara hoppas på att våra kokkärl någon gång ska krocka, att våra unika häxblandningar ska beblandas och att det plötsligt ska slå gnistor och fyrverkerier från det nya elixiret som uppstår som får våra hjärtan att slå hårt i takt. Här går vi och bara hoppas på att det finns någon där ute som man tillsammans med, från kol, kan skapa guld.

Comments
Postat av: Naomi

Det är så fint när du skriver att det gör lite ont. Kan inte fatta att du pluggar något som är så långt ifrån det här man kan komma :(((

2015-08-18 @ 21:25:08
Postat av: emma

Jävlar va fint Pegah, rakt in i hjärtat!!! Snart snart snart kommer guldet, när du som minst anar det.

Svar: Åh tack fina du! Vad glad jag blir att du orkade läsa, haha :')
Pegah Zarassi

2015-08-27 @ 14:26:02
URL: http://efahl.blogg.se

Comment entry here:

Name:
Remember me?

E-mail adress: (not published)

URL/Blog adress:

Comment:

Trackback